Vinna silver i OS är inget misslyckande. Vi vann.

Det var så klart sorgligt. Förlusten. Missarna. Silvret kanske. Men det var inte dåligt, missarna var som det ska vara på något sätt. Det blir så här ibland även om man kan resonera om vem som var mest värda att vinna. Fotboll går inte ut på att vara värd något. Men fotbollen visar också vad som står för dörren. Fotbollen, eller idrotten, visar också passionen, hjärtat och glöden.

I Rio de Janeiro för fem år sedan när vi också tog silver var det på håret. Insatsen var bra även då, men inte som nu. Det är inte ens nära. Även då brann så klart alla för sin uppgift, men i Tokyo riktigt glödde det i ögonen. De visste vad de gjorde, de trodde på vad de kunde. De visade att de kunde, och de vann på något sätt så mycket mer.

När svenska herrarna tog brons den där fantastiska sommaren i USA 1994 blåste Italiens veteran och, genom minst ett årtionde, stora stöttepelare Franco Baresi sin straff ett par meter över ribban i finalen. Lugnet, erfarenheten och tryggheten – den missade, även då. De är många fler som gjort samma sak. Zlatan Ibrahimovic, Olof Mellberg och precis alla andra om vi bara ska prata svenskar. Alla har missat. I dag missade svenska landslagets ryggrad Caroline Seger. Det är på riktigt helt okej. En karriär och en gärning avgörs inte på en spark. En spark som suttit i nätet hade blivit hyllad, men det täcker inte upp för Caroline Segers insats och betydelse för svensk fotboll.

Hon är en gigant. Hon har burit det här landslaget i så många år. På offensiv planhalva, på egen planhalva. Hon är en av Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna och hon missade också en straffspark. Vi förlorade inte ett guld. Vi vann. Ett silver måhända. Men vi vann så mycket för fotbollen, så mycket för kvinnors idrottande och så mycket för världsfotbollen. För vi visade att vi både så klart kan och ska bära den svenska flaggan högt i världen. Vi kom dit vi ska vara och där vi vill vara. Seger, Lindahl, Blackstenius, Asllani, Björn, Eriksson, Rolfö och alla andra. Denna Fridolina Rolfö. Bästa spelare i hela OS, möjligen med en lite kallare finalmatch. Med ett skott som större delen av fotbollens herrar i OS är avundsjuka på. En slägga.

Straffar avgjorde var guldet hamnade. Nej, jag tycker inte straffsparkstävling är orättvist. Det är på något sätt den ultimata utmaningen i fotbollsspelares närvaro efter att 120 minuter inte lyckats mala sönder något av lagen. Det är där och då det gäller. Det kan gå precis åt vilket håll som helst, men på något sätt löser det ändå situationen. Att spela tills någon tofflar in en boll likt en sudden death har aldrig varit fotbollens grej, och kommer aldrig att bli. Rätt lag vann i dag. Kanada har gjort en fantastisk turnering lite bakom våra sinnen. De knöt ihop säcken. Deras VAR-straff var tack och lov helt riktig och oavgjort efter full tid rättvist. Flest mål vinner.

Sverige har gjort en helt makalös turnering. Vi har gått från att ha varit nere på 8-10 plats i världen, till när Pia Sundhage sedan började sätta nytt spel och nya tankar. Peter Gerhardsson har varit helt glimrande att ta över detta lag. I Olympiska spelen i Tokyo spelar vi ut och visar att världens fotboll ska fortsätta lära sig av Sverige. Till skillnad från Rio 2016 driver vi spelet och visar vart skåpet ska stå. Vi är värda så mycket, kanske en guldmedalj. Men den som är mest värd den ädlaste valören tofflar också in sista bollen. Tyskland fick inte ens vara med, USA varken kunde eller orkade. Våra spelare har visat vad vi gör i Sverige. Vi tror på det vi kan, vi gör det vi kan och vi vill och kan leda utvecklingen. Med tålamod. Med fantastiska förebilder, idrottskvinnor och briljant fotbollskunnande.

Att vinna silver i OS är inget misslyckande. Det är skittråkigt att torska ett guld på den absoluta mållinjen. Men det våra spelare och ledare visat upp i Olympiska spelen sista två veckorna är ett resultat av målmedvetenhet och driv. Glöden i ögonen och blicken framåt där man vet att inget händer av sig själv.

Till sommaren är det EM i England och 2023 är det VM i Australien/Nya Zeeland. Blicken flackar kanske i kväll, men i morgon är den framåt. Jag tror att Seger kommer att segra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.