Förord
När jag var yngre skrev jag mycket. Jag bloggade många år från tidigt 2000-tal, en historia som är raderad för alltid. Men i slutet på 90-talet skrev jag en del krönikor, en del publicerade både lokalt i Gällivare men också på andra ställen. Mycket av det jag gjorde i livet och med penna gjorde jag med Daniel. Daniel Persson, min väldigt nära vän. Vi fick saker gjort. Och många var med oss. Våra liv har drivit isär idag. Men vi lärde oss otroligt mycket, och vi drev. För vi trodde på ungdomarna.
1997 hände det tråkiga saker i Gällivare. ”LSD-härvan” rullade. Tidningarna gick bananas. Riksmedia, TV. Hur kunde ”Årets Ungdomskommun” ha dessa problem. De var så klart offside. Visst, Gällivare och Malmberget hade det tufft med droger, men vi pratade om det. Och vi skrev denna. Och det blev ett sjuhelsikes liv, jag har aldrig haft en första mening lika ofta som då med ”Har du läst hela texten??” när folk ringde och skrek. Vi var inte helkorkade. Vi hade texten på remiss hos Polisen innan den publicerades. De var rasande nöjda. Vi också.
Knarkhärvan, bland det bästa som hänt kommunens ungdomar!
Gällivare är drabbat av en knarkhärva vi här uppe aldrig skådat. Om undertecknade blev förvånade? Nej, inte ett dugg. Våra så ”duktiga” ungdomar knarkar samtidigt som kommunen är utnämnd till Årets Ungdomskommun. Obegripligt säger de flesta. I olika former i media belyser man detta faktum som ett fatalt misslyckande. Vi vill hävda att denna härva är bland det bästa som hänt kommunens ungdomar och att den visar på den oerhörda styrka som också utnämnt Gällivare till Årets Ungdomskommun!
Narkotika är farligt. Ungdomarna vet det. Den liberala synen på knarket är en image och kan härledas till världsomspännande trender som berör våra ungdomar lika väl som alla andra ungdomar. Det farliga gör det spännande att prova på. Ungdomar provar i minst lika stor omfattning på andra ställen så Gällivare är inte unikt på något sätt. Men vi är ändå unika.
Inte många andra ställen använder samma metoder och har samma öppenhet som Gällivare i sådana här situationer. Vi tar upp problemet, samarbetar, diskuterar och startar en debatt. På samma sätt gjorde man i den ”självmordsvåg” vi alla bevittnade för något år sedan. Detta var mycket omdiskuterat och många tyckte att ’man ska inte prata om sådant, det blir bara värre’. I dag ser vi resultatet. Vågen avtog nästan omgående.
Genom ett framgångsrikt arbete och ett omfattande samarbete, både i och utanför kommunen, har Polisen kunnat kartlägga en stor del av de inblandade i stället för att slå till tidigt och enbart sätta dit ett fåtal. Samtidigt som man gör tillslaget offentliggör man det också och startar således debatten. Många frågar sig varför Polisen inte agerar direkt när man får vetskap om att knark förekommer. Det är givetvis en tung avvägning från Polisens sida, och en väg som de är långt mycket mer kompetenta att avgöra än alla vi andra. Men att känslorna kommer fram och hörs från bland andra oroliga föräldrar är bra och bådar gott för ungdomarna.
Givetvis är det inte själva knarkandet som vi påstår är bra. I takt med att härvan växer och fler och fler ungdomar blir inblandade växer förhoppningsvis också de vuxnas och andra ungdomars vakenhet. Ungdomar behöver vuxna. Ungdomar vill att vuxna ska bry sig. De vuxna har i denna härva visat att de bryr sig. Det är så vi vill ha det. Det är så ungdomarna vill ha det.
Johan Sjökvist och Daniel Persson, båda 21 år
Har jobbat med ungdomsfrågor i Gällivare sedan 15 års ålder. Idag företagare inom samma område.
Tragiken i det hela är att jag själv som är född & uppvuxen i gällivare faktiskt skulle ha behövt knark när jag väl bodde där för att snabbare kunnat ta mig ur all den destruktiva (trångsynta) gällivare indoktrineringen . Efter att nu bott mer än halva livet i söder så inser jag hur pass mörkt & dysfunktionellt allt var där uppe. Och då pratar jag inte ens om knarket! Utan om den totala trångsyntheten och negativitet som existerar i folket. Jag förstår verkligen på mig de ungdomar som väljer knarket där uppe ( även om inte det kan rädda dem från dem själva. Hur tragiskt låter inte detta ? Men det är så jag känner. För mig så är gällivares själ fördömd och dess anda är och förblir dysfunktionell.