För hur är det nu, Gilla Norrbotten. Eller? - om Almedalen

För hur är det nu, Gilla Norrbotten. Eller? – om Almedalen

Då var det dags igen. Veckan alla älskar att tycka illa om, eller älskar att älska. Almedalen. Semester för några, alltså när en del får flera dagar åt det man själv tickar igång på. Plåga för andra, för att man måste lägga sin tid där när man hellre vill vara någon helt annanstans med semesterdagarna tickandes istället.

Jag hör till den senare versionen ska sägas. Det här året är jag egen och hade verkligen både bokat och planerat att åka dit. Men min ork och mitt huvud sa tillslut nej och jag väljer att istället åka till stugan på Seskarö. Där finns inga politikerveckor, men väl ett hundraårsminne i år av hungerkravallerna på Seskarö. En viktig bit i svensk historia.

Almedalen. Det hinner bara närma sig så får alla länets kommuner ett telefonsamtal från en bunt journalister med frågan om framförallt vad allt kommer att kosta och vilka som kommer att vara där. Nu ska jag vara otroligt tydlig: Jag är så sjukt trött på detta perspektiv! Så trött. Så trött.

Man kan ha precis vilka synpunkter man vill om Almedalens upp eller ner. Jag har själv svårt för, ursäkta uttrycket, dessa masspsykoser och inte minst att det just alltid tar tid av min otroligt viktiga lediga semester. Politik i koncentrerad form med allt från random större företag, intresseorganisationer och partier och till rasister i Sverigedemokraterna och de lite mer trots allt ej hymlande nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen. Politik för mig förminskas i koncentrerad form. Politik för mig är vår vardag. I min mage, men inte mitt huvud. Det är solklart hur viktigt Almedalen är, och kommer att vara även framöver. Men nazister som vill sparka ut ”rasfrämlingar”, ”inrätta rasbiologiska institut”, ställa journalister inför rätta som är ”folkfientliga” och hotar journalister som granskar dem – ska så klart sparkas ut själva och få låtas leka på någon egen bakgård i något skjul [se artikel innan].

Med det sagt, nej detta är inget beställningsjobb. Någon kommer säkert tycka att det är lika tröttsamt att jag kanske skriver detta för att kamma Luleås kommunalråd Niklas Nordström medhårs. Ni måste tro mig, inte ett enda dugg. Jag skriver detta för att jag är urless på alla trötta perspektiv utan att veta, kunna eller tänka. Jag tänker fel rätt ofta. Och jag tillåter mig till att göra det. Men jag tänker inte fel om detta.

Almedalens position som medias och allmänhets spottkopp, ofta de som aldrig satt sin fot där, och som väljer sin vinkel i antal roséglas som finns på bilderna, hur man i sina sinnen antar att allt går till och antar att allt är en stor bjudcirkel där sprit ges till de som måste intresseras – och där det då lokalt är enklast att ta det simpla perspektivet på frågan, jamen hur mycket kostar detta kommunerna och vilka är årets svikare som åker dit? Och vad i helsike får er kommun ut av detta? För att inte tala om skattebetalarna.

Nej, som sagt, jag går inte Niklas Nordströms ärenden. Men jag är helt ärligt stolt över att han och andra står upp för värdet av att träffa andra i världen än oss själva i vår egen kommun, stadsdel, län eller jaktvårdsområde. Inte bara träffa, utan diskutera, förhandla, informera och vara offensiv. Luleå och vår region i hela Norrbotten måste vara offensiva, proaktiva och leda det svenska livet. När vi konstant gör det kommer sakta denna absoluta syn på oss många gånger som en avkrok eller problem förändras. Sitter vi hemma och fiser, dricker grogg och gnäller, kommer ingenting att hända av sig själv. Inget händer av sig själv, som jag tidigare sagt. Sverige består av 1,3 promille av världens befolkning, Norrbotten av 2,5% och Luleå av 0,8% av Sveriges befolkning. Vi måste skrika högt utanför länsgränsen söder om Jävre, ingen hör oss annars. Utan offensiva utåtriktade politiker kan vi släcka lampan, det utåtriktade ger bara bra saker tillbaka till oss skattebetalare hemma. Utan satsningar och ekonomi för det så får vi cirkulera våra egna stålar i länet.

Så jag är så evinnerligt trött på att perspektivet på Almedalen alltid måste vara i stil med: ”Hur mycket kostar detta kommunen?” och ”Se vilka som åker till Almedalen” med en konstant nedlåtande ton.

Tänk om vi för det första: istället om något alls skulle koncentrera oss på sånt alla kommuner lägger pengar på i olika slags annan marknadsföring året om, för även det hundratusentals och miljontals kronor. Rimligen finns mer att hämta där.

För det andra: Åk dit själv och delta och lyssna på seminarier, det finns hundratals att välja på. Vi kan alla lära oss saker hela tiden istället för att tro och tycka. Media borde ägna tid åt innehållet istället för enkel partipolitisk bevakning eller populärklickiska punchlines. Som kronor och personer. Ägna er åt vad värdet är i jämförelse med annat så kanske uppstudsperspektivet med spott skulle vända. Eller jag vet att det skulle det.

För hur är det nu, Gilla Norrbotten. Eller?

Revision 2017-07-03 kl 09.30: Förlåt att jag inte kan räkna. Siffrorna på andel av befolkning är rättade.


Johan Sjökvist AB
Strategisk rådgivning & kommunikation, Public Affairs & PR, projektutveckling & projektledning
johansjokvist.se

Facebooktwitterredditlinkedinmail