Bulan har packat ihop och sagt hejdå, åtminstone för nu. Henrik Stridh likaså. Linus Omark sa att han skulle komma hem och vinna guld, det gjorde han och nu är det slut även för honom.
Men idag är det också sista dagen för en till person som betytt obeskrivligt mycket för Luleå Hockey som förening och vad vi är idag. Stefan Enboms gärning är från och med i morgon slutförd. Han har fått vår förening på rätt köl, han har lyft den sportsliga organisationen till vad den ska vara, han har haft benkoll på ekonomin och gjort föreningen till en solid och stark del av SHL. Han har gjort föreningen till den starkaste och drivande delen av SDHL.
Han har nästan i leda fortsatt prata om glädje, passion, stolthet och att framgång skapas tillsammans. Som ett mantra. Men det är också det som skapar en botten och en ryggrad i allt föreningen gör, i hur vi supportrar tänker och hur Luleå Hockey blivit så många fler människors vattenhål. Gammal som ung. Kvinna som man. Tjej som kille. Där på läktarna och där i vårt intresse är vi tillsammans.
Stefan Enbom har så klart omgett sig med skickliga och passionerade medarbetare. Men någonstans skapar man också en kultur och ett driv, att rota föreningens existensberättigande hos människorna som man vill ska följa och älska ens verksamhet och ens representationslag.
Stefan har inte vikit sig för att fortsätta satsningen på att även kvinnor ska kunna elitsatsa och Luleå Hockey är lika mycket damlaget som herrlaget. Jag har tjurat över lite säg emellanåt när damernas kostnadsställe pratats om att den går minus och herrarnas är med och finansierar den. Jag är helt säker på att han inte egentligen menat det, utan mer förklarat. De gånger jag är i Delfinen på damernas matcher så ser jag nästan alltid Stefan, om det så är en fredagskväll eller en söndag klockan 12.
Ibland har jag varit irriterad över saker. Jag tror till och med jag allmänt bett om ursäkt för att man får dåligt samvete över allt som sägs och tycks, och man vet att Stefan och hans organisation gör allt de kan och mäktar med – med utgångspunkten att utan kritik och synpunkter så kan man inte utvecklas. Men nog har han säkert fått hantera ett och annat jobbigt under alla dessa år.
En gång har jag till och med sökt jobb, eller i alla fall så skulle jag byta jobb och hade tagit ett stort beslut att sluta med vad jag nu höll på med då. Så jag frågade i alla fall om det fanns någon öppning till något som passar, med avsikten att man åtminstone måste fråga om drömjobbet finns eller inte. Det gjorde inte det. Men fråga måste man.
LuleåFans tidigare ordförande Jonas Hermansson skrev idag på X:
Kommer ihåg när vi i LuleåFans dåvarande styrelse hade första mötet med Stefan. Efter år av infekterade konflikter med föregående klubbledning med bytet av märket på matchtröjan som absoluta bottennotering [haveriet med Bjärven] så märkte man direkt att han var av en annan sort. En som lyssnade på oss och respekterade våra åsikter. En som såg vad det kunde leda till om man tog till vara på vårt engagemang och inte bara såg oss som ett jobbigt måste att hantera. Nu gör han sin sista dag och efter sig lämnar han en förening vi bara kunde drömma om för 13 år sen.
Innan sjunde avgörande finalen mot Färjestad den där tunga finalförlusten sågs vi i entrén innan nedsläpp. Stefan stod och delade ut röda t-shirts, det kanske säger något bara det. Vi kramades lätt och jag sa att ”det är det här!”.
Det här som Stefan gett vår förening är oförglömligt. Som Jonas skrev så kunde vi inte drömma om det för 13 år sedan.
Kan man hissa en slipover och en svart täckväst i taket, med Stålmannen på bröstet, så vette fan om det inte ska göras.
Epoker tar slut. Bulan, Stridh, Linus, Stefan. Jag är ingen epok, men för mig själv är det nästan det efter närmaste 20 år på ståplats i denna tid, med världens härligaste extra familj och vänner. Men i veckan hat jag släppt mitt säsongskort och gjort mitt, åtminstone som ständig plats. Det kändes rätt, men det var ledsamt. Nytt får gro av andra.
Tack för allt Stefan. Kan man hissa en slipover och en svart täckväst i taket, med Stålmannen på bröstet, så vette fan om det inte ska göras.