Idag dikterar vi ingenting. Vi levererar, vi producerar och vi transfererar pengar. Ibland får vi någon statlig insats. Men vi skriver inte villkoren.
Om ett år står du i vallokalen. Efter att du röstat kommer norra Sveriges röst tunnas ut ännu mer. Kanske tappar vi ännu ett mandat. Det är den krassa verkligheten när röstetal och mandat följer befolkningens utveckling. När vi blir färre blir Stockholm starkare, eller mer korrekt så blir andra delar av Sverige starkare än oss.
Norra Sverige töms på resurserna och stålarna landar inte här utan i statskassan. Jag har alltid haft en rätt avig inställning till just det där resonemanget, klassiskt norrländskt gnällande som inte för oss framåt. Vi borde istället trycka hårt på vårt bidrag till hela Sveriges ekonomi. Vi har försökt, men det biter inte. Därom är jag nu enig.
Samtidigt som uttömningen i kronor är korrekt och det svenska systemet egentligen inte har någon morot alls för lokalsamhällen och kommuner att bidra till det större, så är givetvis också basindustrierna en stor del av att vi alls har ett rätt gott liv här uppe. Lönerna är relativt höga, boendekostnader i sammanhanget relativt låga och vårt quality of life har för få sörlänningar insett. I de större städerna i norr når alla allt de behöver inom 15 minuter.
Norra Sverige är däremot större än så och på många ställen kan man på den helt andra skalan inte räkna med ett förbannade dugg, knappt ens el mer. Vår livskvalitet och anledning att bo här stavas lika mycket natur, närhet, fjäll, skärgård, skogar och inte minst vår historia och vårt arv.
Om jag minns rätt dog frågan om en storregion under 2016. Frågan hade utretts i omgångar och i stora drag var det mesta av underlaget klarlagt att Sverige borde omorganiseras i större enheter än de län vi ännu är i dag. Eller, vi är inte bara län idag. Vi är också regioner. En halvmesyr av allt detta blev att det folkvalda parlamentet, alltså dåvarande landstinget, också fick formellt ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna. Det är väldigt bra, våra folkvalda politiker behöver få makt även över våra utvecklingsfrågor och inte bara hälso- och sjukvården. Så blev det, i huvudsak.
Men sedan blev det byapolitik och svårt för alla läger att förklara fördelen med en större regional indelning, man vågade vare sig politiskt från statligt eller regionalt håll driva igenom det som behövdes. Länen blev kvar. I norr var planen att bilda en region med de nordliga länen, de möjliga alternativa sammanslagningarna har i omgångar varierat.
Varför? Argumenten var många, och de landade oftast i kronor och ören. Vad kan vi spara på administration och vad kan vi ha för fördelar genom att samköra våra verksamheter. Alla tänkte på sjukvården som står för 95–96% av kostnaderna. Alldeles för lite handlade om det vi står inför, makten. Det var nästan bara det jag själv framförde som hela poängen, makten tunnas ut och norra Sverige måste morska upp sig om vi ska ha en enda chans att anses viktiga i aktiebolaget Sveriges årligt återkommande verksamhetsplan. Dessutom helt partineutralt. Röstetalen och mandaten är inget som en regering ändrar på.
Den statliga förvaltningen bryr sig så klart om norra Sverige. Men vi är inte ett dugg farliga, men gapiga. Istället kompenserar man över tid med att ministrar åker i hit i skytteltrafik, och det är samma sak nu som det var i den förra regeringen. Färglöst alltså.
Vi är inte farliga eftersom vi i faktiska tal inte har någon hävstång. Vi är enskilt för få i våra län. Kanske kan vi emellanåt komma samman och trycka på från ett enskilt län men oftast gapar och skriker vi från enskilda kommuner. Alla utmaningar nu i samhällsomställningen är precisa exempel på detta. Debattartiklarna från kommunalråden flödar, våra få riksdagsledamöter försöker vinka med sina flaggor och vi alla säger ungefär samma sak. Men vi blir megafoner på i stockholmsperspektiv obebodda öar. Öar som idag skapar massiva inkomster till statskassan, men som inte heller kan störa de nationella cirklarna.
Vad skulle en storregion förändra? Det kan vi bara sia om, men sannolikt är det ett starkare pokerkort när mer än halva Sveriges yta med i sammanhanget många röstberättigade sätter ned foten. Politiker som på riktigt representerar hela norra Sverige med samma budskap och röstunderlag blir också viktigare att ta hänsyn till. Norra Sverige, Norrland, kalla det vad ni vill – skulle ha en större chans att diktera villkoren.
Idag dikterar vi ingenting. Vi levererar, vi producerar och vi transfererar pengar. Ibland får vi någon statlig insats. Men vi skriver inte villkoren.
Argumentet emot en storregion var logiska och korrekta. Vad har en så stor del av landet gemensamt? I sak rätt lite. Hur ska någon politiker från Nordmaling ha en aning om vad som är viktigt i Karesuando?
Jag tror så här, de inomregionala sakerna hade löst ut sig. Skillnaderna är så pass olika runt om så att man hade skapat delregionala upplägg. Men en Region Norrland, eller vad det kunde heta, hade haft en helt annan hävstång i att sätta press på vilken regering som helst. Då betyder norra Sverige något, när vi säger samma sak. Där är inte skillnaderna så speciellt stora. Det har vi gemensamt.
Jag är inte helt säker på att alla nödrop som nu kommer från kommuner om statligt medverkande i den gröna omställningen hade låtit likadant om allt arbete med att forma en storregion hade landat på ett annat sätt.
Utmaningarna hade varit desamma, möjligheterna att få genomslag för vad vi tycker i norra Sverige däremot helt andra.
Sent ska verkligheten landa. Den 13 september om ett år så blir vi ännu mer röstsvaga i norr.