”Håll i pappa”, sa mamma innan jag åkte till Kiruna. Min faster, pappas syster, gick bort och begravningen var i kyrkan, den vinröda otroliga kyrkan. ”Håll pappa i armen, han behöver nog det.” Hemma hade vi en liten trämodell av denna kyrka. Pappa var inte ett förbaskat dugg kyrklig och inte direkt familjär runt sin släkt. Men det var ändå storasyster. Han var inte ens från Kiruna utan från förorten Svappavaara, ett nätt fem mil långt stenskott därifrån.
Allt måste flyttas eller rivas. Strax efter all pompa och ståt runt det vinröda ekipaget med statlig direktsändning, ers majestäts vakande öga, Ann-Helén Laestadius ord som etsade sig fast hos många även de helt oinvigda, med Sverker Olofsson som flygande reporter i gammal ”ska det vara så-anda”, kilometerlång kö till kyrkkaffet och en mycket bildande Curt Persson med den äran i statstelevisionens sändningar – ja strax där efter kablade gruvbolaget ut nästa nyhet, ungefär med budskapet ”ja förresten, det är så att vi kommer behöva riva så gott som resten av allt som är kvar i Kiruna också”. Kommunikativ mardröm eller kommunikativt vansinne, välj själv beroende på vilken sida av avspärrningen du står. Jag ska inte recensera. Kommunikation är jättesvårt, men en sak är alltid helt säker: Kommunikation är alltid vad mottagaren uppfattar, inte det du vill säga.
Det har sällan pratats så mycket om Malmberget. Malmberget har bara pågått och är som det är och blev. Gropen har sakta växt och i modern tid alltid funnits där. Nu är Malmberget borta. Allt är rivet eller flyttat. Det är ett samhälle som uppstod av gruvbrytningen, och försvann av gruvbrytningen. Där är mina minnen.
Vi lever allihop
på kanten av en grop
som bara växer
Vi lever allihop
på kanten av en växande grop
Den växer och vi ser
hur den bara vill ha mer
Den sväljer våra minnen
och hotar våra sinnen
Vi lever allihop
på kanten av en växande grop – ur Euskefeurats ”Gropen”
Jag bodde förvisso i Gällivare, men det går att promenera emellan om man missade sista bussen eller druckit nog många pissljumna folköl runt Nordan och Pressbyrån för att anse att det är en bra idé. Men i Malmberget låg gymnasieskolan, ishallen, Sporthallen, Specialhammisens vagga Dannes Gatukök och en högstadieskola med de där tjejerna man inte såg varje dag mer än i skolkatalogen. Skolkatalogen, dåtidens Instagram. I Malmberget låg en stor del av allas samhällsfunktioner. Idag är inget kvar. Inget. Men samhället lever vidare några kilometer söderut i Gällivare. I en ny tid för några som är kvar, och för de nya.
Fast det har flyttats kåkar och människor kors och tvärs har det inte rönt någon större uppmärksamhet. Men när alla stod för nära varandra i kön på Systembolaget och hela stan fick corona, då rapporterade TV4, som Jonas Kyrö så roligt berättade i juni 2020.
När jag var fem år 1980 bodde det 24 700 personer i Gällivare kommun, i Kiruna 29 700. Idag bor 17 195 i Gällivare (som blivit 38 personer färre sedan årsskiftet) och 22 454 i Kiruna (+28). Byarna levde. I varje av dessa fanns ett fotbollslag, i och för sig med de flesta boendes i stan men med en stark tradition och vilja att byns förening ska leva kvar och man kan lika spela division 5 i byn än Korpen i stan.
Det har slagit mig när jag som fotbollsdomare i yngre dagar nu rätt lätt kan räkna de idrottsplatser och fotbollsplaner jag inte varit på i länet. Idag är många igenväxta och förfallna. Tidigare närde jag en idé om att lura med mig en riktigt skicklig fotograf och ge det några sommarveckor för att åka runt och dokumentera de flesta av de där ställena. Skarpa berättande bilder, och jag berättar om platserna och vad som hände där en gång i tiden och vad fotbollen och föreningen betydde. Till en bok eller ett nätprojekt. Kanske det till och med skulle kunna rönt några kulturkronor i stöd. Eftersom det där aldrig kommer att ske då jag har många drömmar och idéer men är värdelös på att sätta dem i verket så lägger jag den här. Jag tror det hade kunnat tala en del om rörelserna de senaste 30–40 åren. Det river i mig att det ser ut som det gör och att jag inte gjort det där.
Men om gruvbrytningen inte funnits i Kiruna och Malmberget hade kanske inte samhällena heller funnits. Inte minnena. Inte historian. Inte vi själva. Alldeles säkert inte det årliga mångmiljardtillskottet till statskassan. Jag tänker också på Aitik, koppargruvan en mil söder om Gällivare. I min ungdom syntes den knappt från E10an, och knappt från Dundret. Nu har den raderat ut en by och fått en europaväg att behöva ledas om.
Även om de flesta av oss utan foliehatt är helt överens om att världen måste prioritera klimatet och göra allt vi kan för att minska utsläppen av växthusgaser så får det gärna ske för de flesta, men sker det nära mig är det svårare. Ibland otänkbart. Våra argument är globala men konsekvenserna promenerar längs Bergmansgatan och på Lombolo. Konsekvenserna satt på Sporthallens läktare i Malmberget och i bänkraderna i den vinröda kyrkan.
Vi pratar om våra initiativ i den gröna omställningen som viktiga för hela världen, ett tilltal jag både använt själv men också tyckt vi ska tona ner. Det är sant. Ståltillverkning står för 7–8 procent av jordens koldioxidutsläpp, det Stegra och SSAB gör är viktigt på riktigt och förebilder i världen. Hela SSABs omställning kan minska de svenska koldioxidutsläppen med 10 procent, och de finska med 7 procent. Det är klart det är viktigt även för oss norrbottningar och invånare i Malmfälten. Men många av konsekvenserna för denna omställning river i vår historia och vår plats, då biter inte narrativet om oss som världsförbättrare. Gator försvinner, hus måste flyttas, människor måste flyttas eller väljer att flytta bort, och till och med kyrkor flyttas för en halv miljard kronor.
Jag får svårt att sortera när det river i mig
Jag får svårt att sortera när det river i mig då allt antingen är det ena eller det andra. Normalt är jag allra bäst på att just sortera. Kanske är det antingen eller. Kanske är det här eller där. Jag menar, de flesta tycker att det byggs för lite bostäder i våra kommuner och städer, men byggs det framför mitt hus är det åt helsike. Det behövs mer el, men om jag kommer se det där vindkraftverket i fjärran är det åt helsike. Ute i Europa reflekterar folk knappt över att de står precis överallt. Kärnkraft eller vindkraft. För kärnkraft, ofta emot vindkraft – för vindkraft, då är kärnkraft ofta korkat. Oförmågan att hålla en apelsin i vardera handen är svår. Politiken bygger på polariseringen från alla håll. Något är svart eller vitt, aldrig grått, det är alltid någons fel eller vår förtjänst. Argumenten blir slagord på ledarsidor och i tveksamt oberoende journalistik. Ändå ska vi alla leva tillsammans. Ändå vill vi i grunden samma sak. Må bra, leva våra liv, ha en inkomst, ha rekreation, fostra nästa generation. Vi vill att våra samhällen och platser ska leva.
Liven vi lever däremot, de är olika. Bilderna vi ser är olika. Vår historia är olika, vår bildning, vår förmåga att ta till oss sammanhang, vårt ursprung är olika. Våra värderingar är olika. Det river i mig så förbannat att vi i grunden alla vill samma sak – även om klimatet, om sysselsättningen och i vardagen. Men det är som ett minfält. Ingen gör rätt. Staten är puckon. Kommunerna är puckon. Samerna är puckon. Jägare och fiskare är puckon. Politikerna? Puckon. Företagen bara skor sig.
Det här är ingen text för debatt, jag försöker bara skildra vad som rör sig. För att vara glasklar: nej jag själv tycker exempelvis inte att vindkraft kan byggas var som helst. Men det river i mig när allt från gruvföretag eller vindkraftsbolag gjort precis alla rätt enligt både lagstiftning, praxis och miljörätt – men det liksom inte räcker. Företagen får stå i skottgluggen, trots att de gjort allt de ska.
Det här är ingen text för debatt, jag försöker bara skildra vad som rör sig.
Det river i mig att den förutsättningsskapande lagstiftningen kring allt från tillståndsprocesser och miljödomar till former för hur små platser och kommuner ska kunna ta ansvar för minst nationella intressen med globala effekter liksom inte kommer lös. Det går sannolikt historiskt snabbt, men de svåraste frågorna löser man inte tillräckligt fort. Frågor som regeringar av alla färger misslyckats med. Riksintressena, ansvarsfördelning för investeringar, infrastruktur och riskdelning. När och hur är det möjligt att ett riksintresse trumfar ett annat? Kriterierna finns säkert där, men i grunden är det subjektivt ”när något bara är viktigare än något annat”. Enligt någon. Allt är oförutsägbart i klassiskt svenskt flernivåstyre och myndigheters självständighet som de flesta gånger är fint och rätt. Men det skapar också otydlighet och oförutsägbarhet. För människor, för företag, för investeringar, för vår historia. För våra samhällen och platser. För vårt arv och våra minnen.
Tillståndsprocesser är världsliga ting, i stora delar är det myndigheters egna interna kulturfrågor det handlar om. Titta på bland annat Svenska Kraftnät som halverat ledtider för bygget av kraftledningar, visst lite nya direktiv och lagstiftning har kommit men i huvudsak helt själv. Att bygga en meter järnväg fortsätter ta 15 år, om man inte som i Boden bara bestämmer sig för att det ska göras nu för att det måste göras nu. Inte sen.
Jag är så trött på detta eko
Om detta har det spottats ut rapporter och utredningar i åratal, de fortsätter komma med några veckors mellanrum. De säger ungefär samma sak, och jag är så trött på detta eko. De riktigt svåra frågorna löser man inte. Kiruna är ett mäktigt exempel där kommunens rådighet är i det närmaste noll eftersom staten äger så gott som all mark i kring. Det är staten som ägare till gruvbolaget som måste peka med sin ägarhand. Å andra sidan, när staten trädde in senast i Kiruna blev det en del uppståndelse. Jag vet, det är olika frågor. Men jag har alltid noterat oaktat Kiruna, de har en helt unik situation, att det ropas på staten när det är jobbigt och det är problem. Men när staten ser problem ska de hålla fingrarna därifrån. Det kommunala självstyret är komplext.
Jag fortsätter jobba med och för all omställning, men tillåter mig att känna någon typ av sorg och rivsår längst min ryggrad. Djupa rivsår läker ofta med plåster men ärren kan bli kvar. Min kompis Martinas katt klöste mig en gång, ärret finns kvar. Så jag glömmer aldrig Polly.
Ärren av det som var där, de platser som födde folk, gatorna där vi växte upp, skolorna vi gick på, fotbollsplanerna vi spelade på, minnena som fanns. De vittrar bort. De rivs. De försöker flyttas. Till en ny plats där de inte växte upp. För de unga blir de deras egen nya värld och minnen, precis som för de nya som föds och inte vet något annat.
Om det nu finns någonstans att föda barnen. Om samhällena kan stå kvar, om vi kan stå kvar.
Där i de sista rasmassorna av denna text for mitt huvud till en dikt av Bengt Cidden Andersson.
Moppen är soppatorr
tjejen drog till fjällen
med en störtloppsakrobat.
Här går jag
som en pissnödig anarkist
utfattig i en jävla bonnhåla.
Jag kan inte ens
ta livet av mig
för järnvägen är nedlagd.
Mamma hade rätt, jag behövde hålla i pappa den där gången. Han lämnade aldrig Gällivare. Malmberget vet jag inte om det betydde så mycket för honom. Vi hade ingen bra kontakt. Men jag tänker på honom när jag skriver det här. Gällivare var hans trygghet och plats, med kärlkramp som tack för ett långt arbetsliv. Sista textraden i Gropen är nog det vi ska ta med oss.
Låt aldrig gropen växa inombords.
Euskefeurat – ”Gropen” från albumet Hipp Happ.
Dikten heter ”Ung man i Läckeby” av Bengt Cidden Andersson (1948-2013).