Vill vi inte alla att vårt centrum ska blomstra, att jobb ska finnas där vi bor och att fler gärna ska uppstå? Vill vi inte alla att vår miljö ska som minst bevaras och att vi kan fortsätta se våra fåglar och vara precis där vi vill vara, när vi vill?
Vill vi inte alla att ström ska flöda ur våra kontakter i väggen, ettor och nollor aldrig får sluta röra sig i nog snabb takt i våra fiberanslutningar och mobilnät så vi kan se på Netflix och utforska all AI som sköljer över oss. Som att ställa en massa frågor i ChatGPT?
Politiken är det som väljer våra vägar. Vi kanske inte litar på politikerna, men det är dessa vi valt. Var det för dåligt utbud på valdagen av rätt personer så står man själv indirekt med Svarte Petter som inte velat vara med och forma ens plats på jorden. Den där platsen där den bästa tiden nu ska vara.
Även clownen i Vita Huset är demokratiskt vald, må hända i ett komplicerat system där inte ens flest röster i landet betyder att du är deras företrädare.
Även politiker, de av oss valda och utsedda, är människor med barn, boenden, toapapper att sälja för sina barns fritidsaktiviteter och har föräldrar på äldreboenden. De vill samma sak som alla andra oavsett vad man satt på sig för partinål eller vem man skyller på för hur det är i vårt land.
Sverige, ett av jordklotets mest välordnade länder. Där vi i jämförelse med andra lever bäst med nästan alla mått som finns. Här är livet och vår bästa tid som bäst. Inte sommaren, men livet i sin helhet. Årets sommar hittills är sannolikt uppe för granskning. Någon har orsakat detta. Kanske en klimataktivist eller en oljeborrare.
Det som bildar och bygger oss, politiken, den, politiken, den har liksom kantrat i så många år. Kanske var den ungefär åt detta håll även när vi inte var med, men nu. Nu är den nästan olidlig.
Ingen gör något värdigt, enligt någon annan. Det enda de flesta är hjälpligt överens om är på temat Krig. Krig och vapen. Död och skydd.
Politik är för mig olika tydliga vägar till samma mål. Alltså till vår bästa tid just nu för alla, och för vår framtid. Det är så evinnerligt ledsamt att politiken, vår nutida och framtida strategi, inte handlar så mycket om nu och sen. Inte handlar om vilken väg de där olika vill ta.
Politikens avsaknad av en stark och klar egen linje i vad de själva vill här, nu och sen är nästan borta. Politiska utspel om löften ramlar hit och dit. Från alla. Oppositionen hatar på majoriteten. Majoriteten skyller sina måsten på oppositionens tidigare misslyckanden.
Jag som till och från, och nu är, och varit mycket passiv medlem i ett parti, liksom ryggar. Jag fortsätter rygga. Är politiken egentligen vad den skulle vara? Eller är det dörrknackningar och egna mediesajter som liksom ska bygga vårt förtroende?
Det är så klart kanske naivt, eller är det verkligen det, men jag myser är när politiska motståndare har nog rak rygg att hålla med varandra och göra gemensam sak i viktiga frågor. Men att stå där med sin ideologi och vara den man är. Väljarna, vi alla, kan klokt sortera i vad som är utspel, och vad som är lösningar och verklighet. Vi kan sortera i var vi står.
Politiken och viljan om vår gemensamma samhällsutveckling har mest blivit en konflikt. Politik har blivit någon annans fel, inte min vilja och vision.
Vill vi inte alla ha vår bästa tid just nu, just här?