If it makes you happy

Båtfan. Vilket jävla kapitel. Jag har faktiskt inga ord. Men runt om det finns det ord.
Efter jag gick satte jag mig nedanför Norrbottensteatern och tittade på världen. Alltså jorden, den vackra man ser när ingen stör en och när livet är som det är. Solen.
Soluppgång sedan ett tag. Men nu. Vindstilla. Inte ett brus på vattnet. Blått. Naket. Vackert. Idioter skrikandes i bakgrunden. En halvtimme, 40 min satt jag där. Sedan hem.

Annars då: Ja jag vet inte. Linus Omark hade minst 10 brudar (småflickor) efter sig som ville bli hans flickvän i Nordamerika. Och så fortsatte det. Jag gick hem. Eller till kajen. Solade. Drömde. Och cyklade hem.

Jag borde sova. Men jag kan inte.

Och framförallt vill jag inte. Jag har jobbat till 22 i kväll, och inte jobbat hemma utan varit på möte till 22. I detta nu är det runt 6 timmar till allt börjar igen.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag trivs med mitt jobb. Veckorna går sjukt fort och det är väl ett gott tecken. Men tidvis känns det som att det skulle vara så jävla skönt med ett jobb där man inte behöver leverera hela tiden och ständigt vara på tå till max.

Förlåt. Jag är i en större svacka än vanligt just nu. Jag fullkomligt avskyr vintern och mörkret. Jag är spyless på fotbollen innan den ens börjat för denna säsong. Bilen är pajj och måste på rep. Fast det struntar jag i, jag kör ändå. Jag är alldeles för dålig på att höra av mig till mina vänner. Jag har ingen energi att vara social. Tyvärr.

Det här med tomhet. Det är just det. Inga visioner. Inga mål i livet. Inget man bryr sig att sträva mot. Ingen större lust till något. Man har fullt upp ändå. Tom på känslor och ganska likgiltig. Fullkomligt ointressant givetvis.

Det enda jag vet är att om jag någonsin får en dotter. Så ska hon heta Liv.