If it makes you happy

Winnerbäck spelar i COOP Arena i kväll. Jag skulle vilja gå. Men jag klarar inte av det.
För mycket minnen. För mycket skit. Jag pajjade förra gången, och jag skulle säkert göra det igen.

Så jag stannar hemma.

Idag har jag fått ett reklamSMS från ”Lars” att han spelar i Coop Arena den 25 november. Winnerbäck alltså.

Jag är hemma. Men jag tänker inte gå dit. Jag vågar inte.

Jag kan ha räknat sekunderna som gick
mellan ljuset och åskans dån
Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick
om du var på väg hit eller härifrån
Det tysta ekot är av ett slag för sig
Det kommer ensamt om det är nåt att ha
Vad du gör ta inga råd från mig
Jag vet, dom fungerar inget bra

Jag hörde din röst på ödslig kyrkogård
jag måste ha träffat din frekvens
Diskanten var svagare, diktionen mindre hård
det var som att tonen var en väns
Det är lätt att se hur sjuk man en gång var
när såren läker och regnet känns
Gör din tolkning häll mig full med svar
Rita figurer och dra en gräns

Jag kan ha glömt din vaksamhet
jag söker inte mer din sympati (eller jo, det gör jag visst)
Inga kan ta fel på varandra som vi

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
det kan va så förfärligt
det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
det kanske var pundigt
det kanske var bra

Omsorgsfullt lånat från Lars Winnerbäcks nya singel ”Jag får liksom ingen ordning”

Allt är konstigt. Ok, jag har spelat några pokerturneringar och det gav mest några Gin & Tonic istället för vinster. Gick hyfsat, men håller inte riktigt när det börjar bränna till. Så, jag är inte helt nykter. Jag tror jag skrev tidigare att jag nästan slutat lyssna på Lars Winnerbäck. Det är sant. Jag skippar oftast vidare när det kommer nån låt, och speciellt vid några speciella låtar. Men ikväll satt jag här. Vi kan hoppas att jag kanske DD på handen och koncentrerade mig så jag inte riktigt lyssnade på vad som for in i högtalarna. Det var Lars Winnerbäck – ”Tidvis”. Jag ”hörde” hälften och var tvungen att klicka PAUS i partiet och lyssna, samt att google funkar bra för att hitta texten. Den kommer sist här.

Min chef frågade i veckan om jag var deprimerad. Eller ja, att det är andra som tror det – eller nått. Och att han kanske tror det själv. Deprimerad? Jag är inte mycket för etiketter. En psykolog skulle säkert ha en massa åsikter. Psykologer må ha en viktig funktion, men jag tänker fortsätta vara skeptisk. Inte fan är jag deprimerad. Vem har satt definitionen av det? ”Någonstans mellan nedstämd och mer än så” kanske. Fan så trött jag blir. Vem ska leva vems liv är som bara det jag funderar över?

Jag bara svarade min chef med: Nej. Livet blir inte alltid som man vill.
Med undertexten: Om man upplevt just det. Är man deprimerad och behöver hjälp då? Personligen är jag jävligt rutinerad på att livet inte blir som man tänkt sig eller vill. Jag har slarvat bort kvinnan i mitt liv. Det är ett faktum. Men behöver jag hjälp? Inte ett dugg. Jag tycker inte om när livet inte blir som jag vill. Men jag har ingen makt numera. För jag har oftast orsakat det själv. Men speciellt illa tycker jag om när människor ska försöka ge en ”goda råd” om hur man ska leva sitt liv.

Till ”Tidvis”. Det är satans ruskigt hur människor kan tala för många.

Tid har förlöpt
Dagar har gått
Månen har vandrat sin väg genom vitt och svart och grått

Jag har saknat din röst
Nu har du en ny
Ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry.

Jag skulle inte. Jag ville inte. Men jag fastnade där. Vid reprisen av dokumentären från Lars Winnerbäcks turné i somras. För min egen skull skulle jag inte se den. För min egen skull ville jag inte se den. Förbannat!

Nu är den här jävla natten förstörd.