Vi har kanske världens bästa hockeydomare. Ändå jagas dom.

Vi har kanske världens bästa hockeydomare. Ändå jagas dom.

Det är mycket om domarna i hockeyn nu. Hot, till och med dödshot, allmänt odrägligt, fridlysning och så klart konstiga domslut. Några ord om domarskapet. Själv tidigare fotbollsdomare på hyfsad nivå men också instruktör och domarcoach. Tidigare 15 år i distriktets domarkommitté inom fotbollen. Låt mig börja med att transparent klart säga att jag ibland själv inte kan hålla mig och tappar huvudet. Ibland förstår man ingenting. Min frustration kretsar alltid kring när det blir inkonsekventa domslut, när vi i publiken som sporten är till för inte förstår någonting och när spelets idé att göra mål inte finns i första rummet. Där finns min frustration. Däremot har jag en väldig förståelse för hur svårt det är och vilket oerhört utsatt jobb ishockeydomarna har. Jag tycker de är några av världens bästa. Ändå jagas de. Ändå hotas de. Av oss i publiken, på läktarna och i TV-sofforna. De är tamejfan rent skamligt.

Men vi börjar med klassisk whataboutism. Jag har tidigare varit inne på ishockeyns inrotade kultur. Det ska avgöras av spelarna. I matcher kan två perioder flyta på och utvisningar kommer. I tredje är allt bortglömt. Då är allt tillåtet, för att inte tala om overtime. Dråp krävs. Här har hockeyn ett problem likväl som att det i 52 omgångar hålls en nivå och två dagar senare när slutspelet börjar är den borta. Det ska avgöras av spelarna. Jag har svårt för det där. Direktiv och regler är verkningslösa om de inte konsekvent hittas en nivå, eller linje, som löper genom alla matcher oavsett vad det gäller.

Jag är en vän av klara direktiv. För alla tydliga och lättförståeliga. Vad gäller främst reglerna runt målgården och vad som anses vara huvudtackling är det komplett omöjligt att till och med som hockeyintresserad hänga med. Spelarna och ledarna gör det knappt heller. Nya direktiv och tolkningar kommer inför varje säsong, helst ska de ändras även under säsong. Att det blir stökigt är inte svårt att förstå. Inför denna säsong skulle så kallad ”late hit” och ”utboxning” beivras frekvent. Late hit har vi kunnat hitta igen ibland. Utboxningen fortsätter utan skillnad. För några säsonger sedan skulle det vara slut på filmningar. Det hände egentligen ingenting, det blev några domar mot en ständigt badande målvakt i Örebro. Men det som stör spelet, förstärkningarna, tas aldrig bort. Jag tycker om en tvåa för hakning och en tvåa för diving när det är en liten hakning men svanhoppet kommer. Det här har ishockeyn något att på riktigt jobba med. De säger att de gör just det, men jag tycker faktiskt att det syns för lite framsteg.

Ilskan och besvikelsen får aldrig övergå till påhopp. Domarna är en del av hela spelets idé. De är faktiskt dåliga ibland. De tar dåliga beslut, de blåser för tidigt, de ser inte allt som vi ser på tio repriser från alla vinklar och de har en tredje makt bakom sig i situationsrummet. Det sistnämnda är jag förresten tämligen säker på är anledning till att diving aldrig blir någon ordning på, ”situationsrummet plockar nog upp den om den var tydlig”. Men som jag sagt hundra gånger, även om jag också blir förbannad ibland – mest på inkonsekvent bedömning – så har vi världens bästa domare utanför NHL. Oklart om de ens är mycket bättre där, det är framförallt kulturen som är bättre i Nordamerika. Pondusen är en kort sagt en annan. Domare gapas det inte åt i samma utsträckning som här. Domarna gör så gott de kan utefter vad de ser.

Det är för dåligt att ständigt häva ur sig att de är för dåliga. Det är skandal och småaktigt att börja jaga dom i hemmet. Det är kriminellt, vansinnigt och inhumant mot domarna själva och deras nära och kära att hota dom. Sätt er i deras kläder. För en jävla hockeymatch. Ni som hotar dom hoppas jag polisen plockar in, att ni åtalas och döms. Det är så skamligt.

Det är så skamligt. Ishockeyn har visst en del att jobba med. De behöver på riktigt starta om arbetet med hur vi vill ha spelet på isen. Renodla sina direktiv, håll konsekventa linjer, följ vad som bestämts och spelet och troligtvis miljön i och runt matcherna kommer vinna på det. Var föregångare i Sverige. Tillåt tuff hockey, ge utrymme åt skickliga spelare. Tillåt tjuriga spelare. Sätt dom på botbänken när dom går från att vara tjuriga till elaka. Stäng av dom ordentligt när de beter sig som svin.

Men låt för i helsike domarna vara. De älskar ishockeyn mer än vi på läktarna. De ger sitt liv till det vi älskar. Annars går det inte att spela. De är bra. De har jobbiga direktiv och en oacceptabel miljö att jobba i. De kommer inte ’bli bättre’, i våra ögon, genom att vi hotar dom.

Det är ett evinnerligt gnölande om hur viktiga supportrarna är för ishockeyn. Vi måste respekteras. Av våra klubbar, av pamparna på förbundskansliet och av Svenska Hockeyligan.

Domarna behöver och vill nu ha samma respekt. Ska det vara så svårt?

Bilden i inlägget lånad av swehockey.se i all välmening.