Bagdad-Bob hade varit stolt över alla förbundsorganisationer.

Bagdad-Bob hade varit stolt över alla förbundsorganisationer.

Arenakraven är för höga och skillnaden på villkoren mellan kvinnor och män är diskriminerande olika. Det är två av de senaste årens stora diskussioner med skarp riktning mot våra nationella idrottsförbund. Mot förbundsorganisationer som oavsett vad som hälls över dem reagerar med att allt är som det ska. Om de alls reagerar. Hur de reagerar är både förståeligt och kommunikativt vansinnigt.

Allt bottnar i hur svensk idrott är uppbyggd med demokratin som grund. Det är de duktiga på att utöva, men sen går det snett. Förbundspamparna har både rätt och fel. Åtminstone har de börjat skotta sin egen grav.

Jag ber om ursäkt för den möjligen provocerande rubriken. Det är dit mina tankar går för att hitta en liknelse. Bagdad-Bob, som egentligen hette Mohammed Said as-Sahaf, var Saddam Husseins informationsminister. Ni vet han som alltid intervjuades i media och medan bomberna nästan bildligt föll bakom hans huvud bedyrade han att det inte fanns några amerikaner som intog Bagdad eller ens var i närheten. Det må vara en rå liknelse, men den kommer tillhands när man ska beskriva hur vattnet bara rinner av förbundens yttre. Taktiken är att ducka, ta skydd och att skylla på avtal eller på hur pengarna kommer in. I sak har de faktiskt oftast rätt. Kommunikativt är de däremot oftast en katastrof. Det kommer också sannolikt bli deras egen katastrof om de inte snart tar saker på allvar och tänker om. Jag menar så klart inte att förbundsorganisationerna är som forna Irak, så har jag sagt det.

Den svenska idrottsrörelsen är uppbyggd på demokratins grundvalar. Förbunden är sammanhållande sammanslutningar av rörelsens övriga nivåer, i stort av distrikt och föreningar. När olika professionella ligor kommit in i leken har den demokratiska makten balanserats om och numera är det inte bara distrikten och föreningarna som själva står för allt inflytande. Den har delvis flyttats till ligorna med pengar. Men i botten är det föreningarna som styr sina förbund, därför blir också förbundsledarna så provocerade när det gnälls på vad de gör och inte gör. Det speglas hela tiden i allt de säger. Deras oförstående, de gör ju bara som de fått order om i sin organisation. Organisationstanken övertrumfar det strategiska. I så mån har de rätt.

Ett enkelt exempel till förbundens fördel är fotbollens arenakrav i de högsta serierna på både dam- och herrsidan. Kommunalråd har svurit och härjat i media över ”Svenska Fotbollförbundets orimliga krav”. Bekymret är att det inte är Svenska Fotbollförbundets krav, utan det är i förlängningen vad föreningarna och ligaorganisationerna tillsammans bestämt ska gälla. Det finns säkert ett inflytande från förbundens egna internationella erfarenheter och inte minst från TV-sändande bolag, men i grunden är det något föreningarna accepterat för att inte säga själva bestämt. Förbundet är budbärare och administratör. Kommunalråden ska alltså egentligen skälla ut sin egen klubb som nu behöver modernisera eller bygga om sin arena för att klara kraven. Eller sällan är det ”sin” arena, utan de behöver bygga om kommunens arena. Därav.

Förbunden är byggda från botten med föreningar, distrikt till nationella förbund. Det förbunden driver har beslutats i demokratisk ordning, därför kan inte förbundsledarna riktigt hantera stormar som kommer. FIFA kunde inte hantera all forsande kritik av VAR under damernas VM nyligen. På en välregisserad presskonferens satt domarchefen Pierluigi Collina och berättade hur utmärkt VAR fungerat. Kontentan var precis densamma, världens nationsförbund är ju överens om det här. Publiken förstår inte. Kritik blir då ointressant.

Stormar i Sverige är ibland otänkta, som när kommunalråd härjar. Ibland vältänkta, som när kvinnor visar att de inte kan leva på sin elitidrott medan män diplomatiskt sagt inte har några problem med det.

Jämställdhet uppnås inte genom att alla möjligen har samma traktamenten eller på annat sätt kompenseras lika. Jag förstår att det inte bara handlar om det, men så länge kvinnor är så monumentalt underbetalda jämfört män så spelar det ingen roll. Det är bara en hygienfaktor att alla har precis samma ersättningar, team och förutsättningar. Det har förbunden inte fattat. Det blir istället nästan provocerande för folk på gatan att någon med egna månadslöner lika höga som hela damernas landslags totala gemensamma årslön alls behöver någon ersättning. När sedan ett kön erbjuder sig att avstå sina ersättningar för att det andra könet ens ska få en skälig ersättning är ett betyg så långt ner på skalan det kan komma. När det händer är det något som inte stämmer.

När dessa demokratiska organismer inte orkar med transparens uppstår alla bekymmer och betyder i de flesta fall att sanningen är jobbig. Atleter, spelare och ledare ute i landet ser sig själv som en del av sin idrott. När idrotten då utåt stänger in sig skakar det. Om arenakrav, om licensbestämmelser, om förbundens utförsäljning av sin själ till de professionella ligorna som lyckas håva in stålar, och nu på riktigt om under vilka villkor kvinnor respektive män representerar vårt land i våra landslag.

Om förbundspamparna fortsätter att agera som gåsen när vattnet strilar över dem och bara unisont hänvisar till sekretess, avtal och att de själva anser att villkoren är likvärdiga så kommer det sluta med någon form av synonym revolution. Inom ishockeyn slutade allt gåsande med att Svenska Hockeyligan blev så skakig i knäna, om vi för en stund jämför ligan med förbundet, att de inte vågade annat än bara lägga sig platt för det förslag som serieutredning kom med. En utredning som i mitt tycke blev obegripligt väl mottagen bland supportrarna, och SHL insåg sannolikt att det återigen blir att ställa sig vid steningsmuren om de skulle opponera sig. Det kom en demokrati-ilning längs mångas ryggrader. Kamma er och lyssna, eller genomlev en hel säsong med läktare och arenor som dånar över hur ligan mördar deras idrott. Till slut blev man smart.

Häromdagen skrev en hel hop med tidigare fotbollsspelande kvinnor ett upprop om jämställdhet och ersättningar. Svenska Fotbollförbundet svarade med att bli en gås.

Vad som står i olika avtal har egentligen inte med saken att göra. Det förbunden inte fattat är att om man långsiktigt ska ha en plats och upprätthålla någon respekt måste man börja jobba ordentligt med hur sin idrott är för alla, på samma villkor som de flesta definierar det. Inte som förbundskanslier och förbundsstyrelse av historia definierar det. Det visar ju sig ej vara accepterat, även av de som har insyn. Till skillnad från mig som gissar.

Jag har sagt det förut massor av gånger. Förbundsekonomier är konstruerade i stuprör, precis som många föreningars där lagen har sin egen ekonomi. Landslagen likaså. När förbundsekonomierna används som hängrännor har ni kommit i mål. Det är en omstöpning, men det är inte svårt. Det är bara att bestämma sig. Inflöde i kassan, utflöde i verksamhet. Jämnt fördelat oavsett vad herrarnas och damernas, pojkarnas och flickornas landslagsverksamheter drar in. Detsamma gäller föreningar i era system. Då behandlar vi alla lika. Vad det står i era sekretessbelagda avtal är ointressant. Skriv om dom om det inte funkar. Direkt.

Om era enskilda utövare uppfattar och uttrycker något annat betyder det inte att dom är dumma i skallen och inte fattar hur er organisation och ekonomi är uppbyggd. Det betyder inte heller att era föreningar inte kan förklara saker. Det betyder att det är ni som inte förstått hur framtiden ser ut från och med nu.