Jag behöver i och för sig få saker gjort, svara på en massa mail och skicka ut saker men lite febertröskel och halsont gör det jobbigt och motigt. Jag dricker kaffe på mitt andra kontor Espresso House Luleå utöver där jag egentligen har skrivbord på Meramedia, gör administration och laddar för CNN’s otroliga valbevakning i USA i natt. Lite tid för reflektion också. Om det här skrivandet.
OM SKRIVANDET OCH ANTAL LÄSARE.
Jag har alltid skrivit och tyckt saker. Det har gått i vågor över åren och varit väldigt beroende på vad jag haft för jobb. Ibland är man hämmad av vilken roll man har och får tänka på vad man säger. Med all rätt. Ventilen är ibland svår att öppna. Den är även nu svår att öppna ibland trots att jag är egen. Det är så klart en ständig värdering i vilka syltburkar fingrarna ska åka och vad det kan ha för konsekvenser för mig själv, mina uppdrag, framtida uppdrag men kanske mest för andra. Det tär en del. En del tycker säkerligen, eller det vet jag, att jag borde kamma mig och välja strider bättre.
Jag värderar vad jag ger mig in i. Som någorlunda utgångspunkt försöker jag ha att skapa perspektiv och sammanhang, sortera i frågor och bortse från all frustration både jag själv ibland känner och som ibland forsar bland annat i kanaler som denna. Ibland består min frustration i att det är helt tyst och ingen lyfter viktiga saker alls, eller att något beskrivs så skakande ensidigt och utan sammanhang.
Jag har hållit mig kring de frågor som ligger mig närmast. Norrbotten, Norrland, regional utveckling, regionfrågan, lite om media – och om ishockey i allmänhet och Luleå Hockey och SHL i synnerhet. Och så jämställdhet, där jag har valt att flytta mitt engagemang till vardagen. I mitt jobb, i hur jag uttrycker mig, i mina kanaler och försöka ägna mig åt hur det ska vara. Jag har svårt för allt formaliserande av jämställdhet i projekt och konferenser. Det är ofta något som når människor som redan fattat galoppen. Men det skakar att tycka om jämställdhet till den skara (läs män, nä inte alla män) som inte fattat galoppen och lever med huvudet under armen. Och man får hålla i sig många gånger.
För att tyckande skapar slitningar är naturligt. Samtidigt som det är just en viktig ventil är det också både krävande och utlämnande. Jag funderar nästan varje dag på att det är dags att backa av och rycka lite på axlarna åt allt konstigt. Men sen blir jag frustrerad igen. Så idag har jag gått igenom hur spridningen ändå ser ut.
Mina texter från när jag återupptog mitt skrivande på riktigt den 30 juni 2015, fram till idag 6 november 2018.
- 148 060 läsare, varav 136 929 unika. 160 758 sidvisningar totalt.
- Den text som flest läst och det blev ett jäkla liv av är den om ”Zara Larsson. Parnevik. Männen. Och Schyman.” sommaren 2016: 113 186 läsare. Efter den kommer en hockeytext.
- De tre texterna i följetongen i sommar och innan valet om de utlovade 90 sparmiljonerna som några partier, varav två nu i regionledning, hade som vallöfte innan valet har 5 214 läst. De var ändå borttagna ett tag dagarna innan valet.
Så, nu har jag fått ha en liten öppen ventil om skrivandet i sig också.