Den där glöden i ögonen

Där i stolen, i en gammal gymnastiksal i en by med 60 invånare efter Torneälvens kant, satt jag och funderade på vad som skapar förändring. Minuterna innan hade jag skakat hand och talat en stund med ett kommunalråd och ett tidigare landstingsråd, kramat en riksdagsledamot och hälsat på en tidigare näringslivschef. Och av Gunhild Stensmyr hade jag fått en kram.

Det som driver oss. Alltid är det något. Något som gör att vår energi nästan aldrig tar slut, och tar den slut växer den igen efter lite vila. Något som gör att vi kan tackla de flesta hinder och betonggrisar som hamnar i vår väg. Något som vi verkligen tror på, något som vi brinner för. Något som gör att man ser den där glöden i ögonen på människor.

Det är faktiskt rätt sällan jag sett den i mina egna ögon. Det låter bra sorgligt, men är ingen stor grej mer än att jag själv vet att jag måste tro på det jag gör för att vara riktigt på topp. Så att den där nästan outtömliga energin ska finnas. Senast var för några år sedan i ett tidigare jobb, men jag fortsätter att leta efter just min glöd. Jag funderar hela tiden på vad det är som driver mig, vad det är som får mitt huvud att ticka till och vad som behövs för att jag inte ska bli evinnerligt trött på allt tjorv. Som när småsaker blir oskäligt viktiga, som andras egna agendor och som människors monumentala förmåga att se allt som är svårt istället för vad som kan åstadkommas. Glöd i ögonen behövs för att orka navigera i det.

I Gunhild Stensmyrs ögon finns den.

I går var jag i Vitsaniemi vid Torneälvens kant på förhandsvisning av två avsnitt från dokumentärserien om Gunhild Stensmyr och hennes konst att fånga en dröm. Om hennes idoga arbete med att förverkliga Konsthall Tornedalen. Om hennes liv. Om Tornedalen och om konstens och kulturens ständiga slit för att på något sätt vara på riktigt. För att få fart och förtroende.

Det är många år sedan jag träffade Gunhild första gången. Även jag, då som byråkrat, skruvade på mig många gånger. Kanske mest för den inre känslan av hur i helsike det ska gå att fiska upp kapital och finansiering för hennes dröm. En dröm som kändes självklar. Självklart ska Tornedalen ha en konsthall. Men glöden i Gunhilds ögon gick inte att missa. Glöden som gör att inget kommer att sätta stopp för ens dröm. Inga byråkrater och inga killgissningar över vad som går och inte går.

Efter så många år är Konsthallen ännu inte byggd. Men nu vore det väl tusan om ändå inte det sista ska lösa sig. Efter alla år av glöd och slit är det inte mycket kvar så kan denna investering bli sann för Tornedalen och Norrbotten. Och för Gunhild.

Där i stolen satt jag och tänkte på hur viktigt det är att tro på det man gör och vill. Hur viktig den där glöden är.

Den sista frågan Gunhild med tårar i ögonen fick i går innan vi alla 70 personer inknökade i gamla skolan i Vitsaniemi, bröt upp var: Vad ska du göra nu?

– Bygga en konsthall.

 

Den 18 november har dokumentärserien premiär i SVT i 3×30 min med bland andra Filmpool Nord som samproducent.

1 kommentar / Lägg till din kommentar nedan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.