Stina Nilssons tårar är vår guide till oss själva.

Stina Nilssons tårar är vår guide till oss själva.

”Hos människor kan starka känslor trigga ökad produktion av tårvätska. Den parasympatiska delen av det autonoma nervsystemet kan öka tårkörtlarnas produktion genom att utsöndra neurotransmittorn acetylkolin”*. Det här verkar vara det mest drivande fysiologiska faktumet nyhetsrapporteringen skådat. Stina Nilssons OS-guld har mest handlat om hennes tårar på prispallen. Är det clickbait i sin ädlaste form? Eller bara en saknad.

Varför blir det så intressant när känslor inte orkar stanna kvar innanför skinnet och tårarna faller? Speciellt konstigt är det ju inte. Människor dedicerar sitt liv till någonting de älskar och tror på, mot uppsatta mål, mot bekräftelse och mot framgång. När de lyckas töms magasinet på alla minnen, all frustration och målen och drömmarna blir verklighet. Känslorna exploderar och tårarna faller. Och alla rubriker och nyheter handlar plötsligt bara om tårarna och känslorna.

Eller är det bara så att vi saknar något. Det genuina. Att få se vem människor egentligen är. Att få se att de vi ser på TV inte är robotar och alltid säger och gör det helt väntade. Att alla är som vi själva. I tider när alla måste väga alla sina ord, när minsta felsteg och fel ord vid fel tillfälle kan få en hel karriär bortblåst på en sekund älskar vi tack och lov motvikten. Vi älskar när andra är som, eller är där, vi själv vill vara.

Mitt eget förhållande till tårar är splittrat. Tårarna är ofta ganska nära, men att släppa fram dom inför andra är svårt. Jag behöver hämta något i kylen eller gå på toaletten när jag och min sambo ser på en film och det blev lite för jobbigt. Jag håller emot. Hela tiden. Och jag dras kanske undermedvetet till TV-program och klipp där människors drömmar och djupaste kall äntligen får ta plats. Som när Paul Potts bränner av Nessun Dorma i Britain’s Got Talent eller när alla matälskande äntligen får göra det de älskar mest – laga mat. I Masterchef. Och deras känslor ligger alltid utanför skinnet.

Känslor och tårar är säkert annorlunda i lycka, tillfredsställelse och sorg. När min pappa gick bort för två år sedan grät jag inte. Alls faktiskt. Visst var jag ledsen men var mest i en konstig grå sörja. Jag var tillfreds med att han nu äntligen slapp kämpa med sin hälsa och nu fick vila. Det var han värd. Jag kunde inte gråta över det.

Jag funderar ofta på vad som egentligen får mig att släppa tårarna när jag presterar. Vad jag egentligen brinner för. En gammal kollega frågade mig en gång: ”Vad är det som får dig att verkligen ticka igång när du jobbar?”. Jag har ännu inte hittat svaret. Men jag funderar över det rätt ofta.

Jag har ägnat min irritation åt att svära över hur tröttsamt det är när nyheterna handlar mer om tårar än prestationer. Jag hade tänkt vara förbannad över nonchalansen över prestationen och fokuseringen på personen. Men jag tror det är en saknad efter något annat. Oss själva. Stina Nilsson får bli vår guide till vad vi inte alltid är. Oss själva.

 

* Källa: ögonupplysningen.se

Facebooktwitterredditlinkedinmail