Det blev ganska mycket reaktioner. Här är en bredare bild.

Det blev ganska mycket reaktioner. Här är en bredare bild.

Det blev ganska mycket reaktioner på det här. Kanske är det på sin plats att ge en lite större bild. Det viktigaste att säga är att min kärlek till Luleå Hockey består. Den har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Luleå Hockey är Sveriges och en av hockeyvärldens föregångare i att driva på utvecklingen och förutsättningarna för damernas ishockey. Styrelsens och ledningens genuina inställning i hur viktiga damerna är tvivlar jag inte en sekund på. Jag är väldigt stolt över det. Föreningens hedersordförande Curt Johansson är en av anledningarna till att damernas ligaorganisation SDHL finns. Där är han ännu styrelseordförande.

Samtidigt är det på något sätt talande när klubbledningen berättar att damverksamheten inte bär sig själv – att klubben i och med satsningen lägger ungefär en miljon kronor om året från den egna klubbkassan. ”Från den egna klubbkassan”, alltså att normen för Luleå Hockey är herrarnas lag och verksamhet och damerna är en kostnadspost bland varmkorvar, bullar och snöröjning. Omedvetet. Av tradition. Av sig själv. Raljant beskrivet av mig. Men ungefär så. Det är strukturer och normer. Ishockey är män. Ishockey är inte kvinnor. Det är på väg. Men vi är inte ens när ännu. Det är inte Luleå Hockeys fel alls. Tvärtom, resan är deras förtjänst. Men ändå blir perspektivet talande.

Ni behöver nu inte rasa över det där. Utveckling är alltid en process och något som inte vänds som en pannkaka. Damernas lag har faktiskt funnits ganska länge, men elitsatsningen i och med samarbetet med MSSK är bara några år gammalt. Herrarnas lag är det som byggt varumärket, klubbkänslan och föreningen. Luleå Hockey gör det väldigt bra. Men jag vill inte att ett av någon elitförenings representationslag kan uppfattas som en parentes. Vi har i år hört klubbföreträdare i landet sagt att man måste spara, och då hotas damernas lag.

Herrarnas hockeyliga har redan förvandlats till en lång vintersömn utan nerv och känslor, med klappor på läktarna och trötta gubbar i både liga och förbundsledning. Där har Luleå Hockey ett lika stort ansvar som alla andra 13 klubbar i ligan. Fansen sjunger: ”Så länge vi står här på läktarn, kommer ishockeyn aldrig att dö. Supportrar får sporten att leva, försök aldrig stoppa vårt stöd.” Vad gör ishockeyn när supportrarna inte orkar mer? När vi inte tycker det är värt? Vi är på väg dit. Tro mig.

För mig och väldigt många andra är inte Luleå Hockey lika med herrarnas lag. Damernas lag är lika betydelsefullt. Om jag får frågan om vilka spelare i föreningen jag tror har störst Luleå-hjärta skulle mitt svar vara: Jan Allan Sandström, Johanna Fällman, Karl Fabricius, Maria Omberg, Rebecca Stenberg och Johan Forsberg. Om de andra har mindre hjärta? Nej, säkerligen inte. Men det kanske är vägledande över min och många andras bild över var vårt intresse finns – som de som står och sitter där på läktaren varje match och planerar våra liv, matchkvällar och helger efter när det är nedsläpp. Oavsett hemma- eller bortamatch. Vi är unga och gamla, kvinnor och män, arbetslösa och välavlönade. Vi kanske är konstiga tycker en del. Jag brukar bara jämföra det med andra engagemang. En del älskar teater, jag älskar ishockey. Och avskyr teater. På riktigt. Sätter inte min fot där. Andra sätter inte sin fot i en ishall.

Luleå Hockey fortsätter jag att älska. Men huvudet har inte klarnat än, någon glädje att bege mig till Delfinen har inte återinfunnit sig. Jag gick som i väggen härom dagen. Någon slags besvikelse, någon slags ultimat matthet och inre känsla att något man älskar blöder. Och att det ska vara skillnad på folk och folk. Att det ska behövas dokumentärfilmer för att skaka om. Och ett ishockeyförbund som fortsätter att rycka på axlarna. Att SHL kollektivt inte bryr sig i vad alla supportrar som betalar deras berättigande känner. Då är det inte roligt mer. Det blir det säkert igen.

Jag har skrivit mycket mer om det här förut, bland annat här:

SHL Hockeymördare ljuder igen i hallarna. SHL är alltid lika förvånade. Det om något är obegripligt.
http://johansjokvist.se/blog/2017/11/24/shl-hockeymordare-ljuder-igen-i-hallarna-shl-ar-alltid-lika-forvanade-det-om-nagot-ar-obegripligt/

Svenska Ishockeyförbundet. SDHL. Gubbar. Och den där jämställdheten.
http://johansjokvist.se/blog/2017/07/19/svenska-ishockeyforbundet-sdhl-gubbar-och-den-dar-jamstalldheten/

Det räcker nu!
http://johansjokvist.se/blog/2017/03/15/det-racker-nu/

Facebooktwitterredditlinkedinmail