Alla dessa dagar. Till och med kvinnorna ska ha en egen.

Alla dessa dagar. Till och med kvinnorna ska ha en egen.

Alla dessa dagar. Det finns dagar för allt. Är det inte kanelbullens dag så är det semmeldagen. Och är det inte någon slags dag så är det en helt vanlig dag.

Och idag är det internationella kvinnodagen. Dagen då media tar igen årets statistiktapp med kvinnor på bilder och i text. Dagen då allas vårt dåliga samvete över årets övriga 364 dagar ska stillas och kvinnorna hyllas. Det blir bullrigt. Det blir hagelsvärmar. I morgon fortsätter allt som vanligt med främst män på bilder, i paneler, som experter, som översorterade. Med mannen som grundvärde.

Men denna enda dag på året för ändå bra saker med sig. Bra människor blir uppmärksammade och viktiga saker blir uppmärksammat. Mitt flöde har fyllts av hyllningar till kvinnan i allmänhet, speciella kvinnor i synnerhet, utmärkelser, listor och en tokborta fackförening som jag antar redan har sparkat sin PR-byrå, hela sin kommunikationsavdelning eller sig själva. Är de någorlunda sunda krishanterar de i alla fall och lärde sig något. Flödet har fyllts av ytterligare exempel på att människan har tvål i både ögon och öron när seminarier som till och med hålls på internationella kvinnodagen bara innehåller män, och när offentliga aktörer som själva hissar jämställdhetsflaggan med egna utmärkelser inte heller fixar det självklara till sina seminarier. Mitt flöde har fyllts av troll, kvinnomotståndare, snubbar som tycker att ordet feminist är det sämsta mänskligheten hittat på, och så klart många kränkta män som tycker att de visst har kammat sig och alltid tänker på jämställdhet. Det gör de säkert också. Men det är sällan det du tänker som kan förändra en skev värld. Utan det du gör. Och ingen egen mansdag har de heller.

Jag har alltid stått för den grundvärdering feminismen står för. Men att vara feminist? När jag var ung var jag rasande över detta ord. Eller kränkt. Misstänkliggjord. Jag köpte Susanna Popovas ”Elitfeministerna” och tyckte det var en strålande samling ord och slutsatser. Jag kommer inte riktigt ihåg hennes teser, men i stort var det väl något i stil med att en klick kvinnor gjort till sin karriär att klanka ner på män och driva en sned bild i jämställdhetsdebatten. Själv tyckte jag att det inte fanns någon som helst anledning att titulera mig som feminist bara för att jag i grunden sympatiserade med värderingen. Det klingade fel. Folk tänkte en massa saker. Jag har ändå alltid på olika sätt tyckt till i jämställdhetsfrågor. Alltid med syftet att nog är det väl förbaskat konstigt att det ens ska behöva diskuteras om kvinnor och män är lika mycket värda och om vi verkligen måste göra insatser och åtgärder för att nå dit. Jag har däremot haft svårt för att lyfta ur frågan ur sin verklighet, som det många gånger blir när speciella jämställdhetsprojekt ska skapas istället för att hantera frågan inom de självklarheter den vilar på. Allas lika värde, alltid, inom allt.

Det är faktiskt bara för några veckor sedan jag själv första gången blev kallad feminist av någon annan, en sen kväll på krogen under ett samtal med en bekant. Det är klart jag är feminist. Jag lägger inget speciellt värde i det mer. Jag struntar i vad andra lägger för värde i det. Och spelar det någon roll? Jag ser det som en fullkomlig självklarhet att alla människor i världen är lika mycket värda. Kvinna eller man. Jag ser det som en självklarhet att jag som man varje sekund behöver arbeta för att alla runt mig behandlas på lika villkor. Jag ser det som en självklarhet att jag är trygg i mig själv och inte blir kränkt av att män som grupp måste ta sitt ansvar, även om jag tycker att jag själv gör så gott jag kan. Jag ser det som en självklarhet att jag varje gång någon man orkar ifrågasätta det blir trött, ledsen och något uppgiven. Året är 2017.

Idag är trollens och kanske andras tes att män som gapar i dessa frågor gör det mest för att få ligga eller för att vara politiskt korrekta. Som bland annat den här efter min text om Zara Larsson. Parnevik. Männen. Och Schyman. i somras.

När jag och min syster var små gnällde vi alltid till mamma och pappa över att det minsann inte fanns någon Barnens dag, men Mors och Fars dag dök upp varje år. ”Alla dagar är barnens dag”, sa pappa.

”Och varför finns det ingen mansdag?!” tjorvas det på om.
Du behöver ingen. Det är din dag alla andra 364 dagar om året.

Jag vet. Inte alla mäns. Säkert inte just du. Men hjälp till då istället.

 


Förresten, medan jag skrev allt det här så ledsnade några företagare i regionen. Det som tagit mänskligheten år ut och år in, och inte gett något större effekt, brändes av på ett par timmar. Listan, kodning, design. Pro bono: experts.inswedishlapland.com

Läs mer i Språktidningen från 2014 om orden ”feminism” och ”feminist” http://spraktidningen.se/artiklar/2014/04/f-ordet

Facebooktwitterredditlinkedinmail