Historia Del 1: Att synas är att finnas.

Historia Del 1: Att synas är att finnas.

Förord
När jag var yngre skrev jag mycket. Jag bloggade många år från tidigt 2000-tal, en historia som är raderad för alltid. Men i slutet på 90-talet skrev jag en del krönikor, en del publicerade både lokalt i Gällivare men också någon i NSD. Mycket av det jag gjorde i livet och med penna gjorde jag med Daniel. Daniel Persson, min väldigt nära vän. Vi fick saker gjort. Och många var med oss. Våra liv har drivit isär idag. Men vi lärde oss otroligt mycket, och vi drev. För vi trodde på ungdomarna.

Bland väldigt mycket skrev vi denna krönika som publicerades i NSD, ”Att synas är att finnas”. Kanske är det därför jag också tycker en massa saker ännu. Håll till godo. Året var 1997. Jag ber om stort överseende med syftningen i sista citatet, läs mer längst ner.


Att synas är att finnas

När någon ser mig syns jag. Syns jag så finns jag. Det är först när jag finns det är en mening att leva. All strävan går ut på att bli sedd.

Strävan att bli sedd är en ständig jakt på bekräftelse om att finnas. Alltså är det samma kraft som utlöser en negativ handling som en positiv. På ett enklare sätt betyder det att samma kraft ligger bakom en fullpoängare på matteprovet som ett insparkat fönster i uppehållsrummet. Se mig!

I dagens samhälle har vi så bråttom att vi sällan hinner se individerna. Att inte bli sedd är det värsta som kan hända. Syns jag inte finns jag inte… eller som Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vilket pris som helst.”

Om en sjuårig pojke sparkar av tummen på sin lärare har han länge ropat efter att bli sedd. Han blir sedd genom en polisanmälan och skaffar sig en identitet från det som gjort att någon äntligen såg honom. Det är först då han finns. Detta barn skapar sig en identitet som brottsling redan som sjuåring.

Om inte någon kan se de goda krafterna hos denna pojke så kommer inte heller han att göra det. Så länge blicken kommer att vara inställd på det onda kommer också identiteten att vara ond. Att se de negativa handlingarna är lätt eftersom de ofta på någon sätt drabbat dig själv, men att öppna ögonen och se att en individ faktiskt gör fler positiva handlingar än negativa är något vi är dåliga på. Vi som är trygga i oss själva har fått hjälp med att utveckla vår goda identitet. Människor har sett oss när vi gjort något positivt.

Ungdomar förknippas ofta med problem som till exempel gängbråk i Östersund, LSD-härva i Gällivare och stängd skola i Stockholm. Ungdomar är inte mer våldsbenägna, drogliberala eller destruktiva än andra. Däremot bär många ungdomar på onda identiteter.

Det är vår uppgift att se det goda hos ungdomarna. När tillräckligt många sett det goda kommer även ungdomarna själva att upptäcka sin goda identitet. De ungdomar som bär på en god identitet befinner sig i ett unikt stadium i sitt liv. De är tillräckligt gamla för att genomföra sina idéer men för unga för att inse att saker är omöjliga, saker som oftast visar sig vara möjliga.

Vi förfasas över att så många ungdomar väljer ett ohälsosamt leverne med alkohol, ätstörningar och allmän destruktivitet. Anledningen är enkel. Hellre finnas till och må dåligt, än att inte alls finnas.

Sammanfattningen är kort…
Så här säger Anders Carlberg i boken Där kärleken kallnar breder laglösheten ut sig:
”Att få unga testosteronstinna killar att bli ansvarsfulla män och stödja känslostormande flickor att utvecklas till mogna självständiga kvinnor, är en samhällsuppgift minst lika viktig som vilket budgetunderskott som helst.” (**)


Johan Sjökvist och Daniel Persson (Asp), krönika i NSD 1997

** Syftningen i sista citatet handlar givetvis inte om att unga killar ska stödja flickorna, utan om att båda könens uppväxt måste vara överordnat vilket budgetunderskott som helst. Sov gott Anders Carlberg. Du betydde mycket för oss dessa år.

Krönikan i NSD: