If it makes you happy

Jag är trött och på halvdåligt humör. Igen.  Som tidigare sagts har jag jättesvårt för helger när jag inte är ledig. Helgen som gick har varit helt bortblåst. Idag har jag varit mossig i huvudet, känt mig sliten och nu på kvällen är jag helt energilös.

På jobbet vet jag inte riktigt hur jag ska sortera min tillvaro. Det mesta blir ogjort, halvgjort eller får vänta tills antingen mer inspiration finns eller tills det är kniven på strupen. Och oavsett om man väntar med saker så finns det för mycket annat att göra ändå. Sedan kommer det en massa annat in i bilden som resor, konferenser och denna fullkomliga massinvasion av alla seminarier och träffar om allt mellan himmel och jord – på längden och på tvären, med allt och alla. Men framförallt äger man aldrig sin egen tid, vilket på många sätt är det som gör jobbet mest komplicerat. Alla beslut eller kalenderprioriteringar man tar påverkar någon annan, ofta i en rätt ouppskattad väg. Någon tycker oftast man borde varit med där eller där, inte helt ovanligt med något av ovanstående seminarier. Vem ska prioritera min tid och mina uppgifter? Jag själv? En kollega? Min chef? Någon utomstående? Och framförallt, vem har tolkningsföreträde? I 9 fall av 10 anser jag att jag själv har ansvar för att prioritera och ska har företräde till min egen tid. Men så tycker nog inte alla. Och det är något som stör mitt huvud mest. Ingenting kan någonsin göras helt ordentligt, ur min egen synvinkel. Något annat anses alltid vara viktigare. Ibland av mig själv, men oftast av någon annan.

Ska jag finnas där. Jag vet inte.